Proletären 6/2004
"Att förhindra folkmord: hot och ansvar"
var den pampiga och allvarstyngda paroll under vilken det fjärde Stockholms
Internationella Forum, den sista i raden av sk förintelsekonferenser, genomfördes
i Stockholm förra veckan.
Skall det finnas någon anledning att ta dess slutdeklaration och Göran
Perssons frasrika slutord på allvar?
I så fall finns den konkreta första arbetsuppgiften redan på plats. En
rapport om hälsotillståndet i Palestina från det oberoende palestinska hälsovårdsinstitutet
HDIP lades fram samma dag som Stockholmkonferensen avslutades. Den innehåller
konkret material i överflöd för att motivera det ingripande för att "hindra
folkmord" som slutdeklarationens första paragraf talar om och som
konferensdeltagarna säger sig bundna till.
En större och viktigare uppgift än att förhindra folkmord kan knappast tänkas. I den världsordning vi lever under idag, finns det makthavare som gärna tar orden frihet och demokrati i sina munnar, men som samtidigt fruktar varje försök att ställa kamp mot förtryck och brott mot mänskligheten utanför deras egen absoluta kontroll.
Till och med på de snöpta premisser som Stockholmskonferensen genomfördes, fanns det därför de regimer som helst såg dess betydelse reducerad. Konferensen föregicks som bekant av det diplomatiskt skandalösa och politiskt avslöjande angreppet på Dror Feilers konstinstallation på Stockholms Historiska Museum av den israeliske ambassadören Zvi Mazel. Den internationella uppmärksamhet som detta övergrepp fick, innebar i sin tur att såväl kringarrangemang som själva konferensen hamnade i ett slags politiskt ifrågasättande blåsväder innan den ens startat - uppenbarligen en av avsikterna.
Mazels bisarra anklagelse att konstinstallationen var ett utslag av anti-semitism fick nämligen avsedd effekt: Den nuvarande regimen i Israel, under Ariel Sharons ledning, anser sig nämligen än en gång kunna returnera kritik av den förda israeliska politiken med påståendet att den, dvs kritiken, är frukten av "en växande anti-semitism i Europa".
Avsikten är enkel. Varje form av kritik mot Israels politik skall stämplas och utmålas som utslag av öppen eller dold anti-semitism. Därför strävar sionisterna också efter att jämställa begrepp som 'staten Israel' och 'Israels politik' med 'judar' och 'det judiska folket'. Kritik av och angrepp på staten Israels våldspolitik och krigsförbrytelser mot det palestinska folket, är i själva verket angrepp mot judar och uttryck för judehat - sådan är den avsedda effekten.
Så hävdar därefter de extremistiska och fundamentalistiska sionistiska grupperingarna, att eftersom kritiken mot staten Israels förbrytelser är universell idag, så är alla andra folk och stater mot judarna, och därför måste Israel ha rätt att begå vilka överträdelser som helst, inte behöva följa internationell lag eller fästa sig vid vad världssamfundet beslutar för att skydda sig. Att judar som inte accepterar detta sätt att försöka rättfärdiga en våldsregims agerande, blir särskilt hatade av den, är närmast logiskt.
Dror Feiler är inte ensam om att utsättas för denna den högerextremistiska regimens offensiv. Den gångna helgen angreps på liknande sätt en nyöppnad utställning på Anne Frank-museet (!) i Amsterdam av Israels ambassadör i Holland, Moshe Katzav. "Försök att tilldöma Israels ledare handlingar som går emot humanitära värderingar utgör en förvrängning och är förgripliga", förklarade han.
Detta trots att utställningen i själva verket exemplifierar faran för överslag med anti-semitiska förtecken, som kan komma i fotspåren av demonstrationer och manifestationer mot den israeliska statens förda politik. Konkret handlar det om ett videomontage, där dels visas ett demonstrationståg mot Israels politik, i vilken det finns en banderoll med Hitlers och Sharons ansikten och texten 'kan ni se någon skillnad - vi kan det inte', dels förs kritik av banderollen ifråga fram av demonstrationsdeltagare, Amsterdams borgmästare mfl.
"Vi förbinder oss att använda och utveckla praktiska redskap och mekanismer för att så tidigt som möjligt identifiera, övervaka och rapportera folkmordshot mot mänskligt liv och samhälle för att förhindra återkomsten av folkmord, massmord och etnisk rensning."
Det är slutdeklarationens första paragraf från Stockholmskonferensen.
De deltagande regeringarna förklarade att lärdomarna från tidigare folkmord "i vår egen samtid" - konkret pekades på Rwanda och Srebrenica - var sådana att man numera vet, att det går att notera varningssignalerna, den växande tecknen på ett kommande massövergrepp.
En forskare på konferensen, Barbara Harff, talade under rubriken "sex riskfaktorer på vägen till ett folkmord" om signaler och kännetecken som ger tydliga indikationer på vad som kan vara på väg att hända. Bland dessa pekade hon på ett ökat spridande av generaliserande fördomar om en bestämd befolkningsgrupp, en minoritet, en särskild etnisk del av befolkningen eller liknande. Vidare en tilltagande demonisering, som i sin tur leder till reducering och till sist utplånande av varje form av empati för gruppen ifråga. Därefter påtaglig och konkret diskriminering, ökande förföljelse, övergrepp osv.
Hur behandlas det palestinska folket av den israeliska regimen? Överensstämmelsen med Barbara Harffs första tre-fyra punkter är lika slående som skrämmande. Det är blott en vecka sedan Israels ambassadör i Stockholm offentligt förklarade att "alla palestinier är mördare. Alla palestinier är sådana."
Den mur som byggs runt Västbanken fördöms av en hel värld . Apartheid-muren spärrar in människor i ghetton, berövar dem rörelsefrihet, diskriminerar dem, förhindrar dem från att kunna försörja sig. Muren och inspärrningarna är brott mot mänskligheten. Det strider mot de mänskliga rättigheterna.
Nu visar den palestinska HDIP-rapporten konkreta exempel på den israeliska statens brott, utifrån medicinskt och hälsovårdsperspektiv.
Rapporten dokumenterar 33 fall, där israelisk militär vid avspärrningar (i sig olagliga) vägrat palestinska havande kvinnor att passera för att komma till sjukhus. 33 fall, där kvinnorna tvingats föda sina barn vid den militära avspärrningen och där spädbarnet dött till följd av detta!
Vad är detta annat än överlagt mord?
Vad är dessa militärer annat än mördare, barnamördare?
Om och när apartheid-muren blir färdigbyggd kommer mellan 700000 och 800000 palestinier att vara avskurna från sjukhus, vårdcentraler eller andra medicinska kliniker! Detta vet Ariel Sharons regim. Detta vet också vi. Redan nu har 26 barnavårdscentraler isolerats mellan muren och den sk Gröna linjen (och därmed omöjliga att nå för palestinierna). Städerna Jenin och Tulkarm bildar isolerade enklaver, där tillgången till akutsjukvård inte längre blir möjlig. Palestinska enklaver norr och söder om Qalqilia saknar redan nu tillgång till varje form av sjukvårdsservice pga apartheid-muren! I Ramallah och i Jerusalem kommer över 17000 invalidiserade patienter som behöver specialistvård att bli helt utestängda från den, om och när muren byggts färdigt.
HDIP-rapportens läkare, bla den välkände palestinske läkaren Mustafa Barghouti, konstaterar att apartheid-muren tillsammans med övriga olagliga övergrepp mot palestinska folket, som omöjliggör tillgång till läkare, sjukhus och medicinsk vård i behövlig tid, kommer att minska den beräknade medellivslängden för hela befolkningen inom ett decennium. Detta sammantaget med det ekonomiska förtrycket, de medvetna åtgärderna för att omöjliggöra arbete och försörjning för en växande del av den palestinska befolkningen, de militära angreppen, förstörelsen av olivlundar, odlingsmark, transporter osv, gör att den palestinska befolkningen som särskild grupp är utsatt för förföljelse och ständiga övergrepp.
Det palestinska folket fick inte lov att ha representanter på Stockholmskonferensen. Det hade Göran Perssons regering lovat sin israeliska kollegor!
"Vi har förbundit oss att axla ansvaret att skydda grupper som identifierats som tänkbara folkmordsoffer, offer för massmord eller etnisk rensning, och vi skall bruka hela den arsenal som står till vårt förfogande för att förhindra sådana ohyggligheter i enlighet med internationell rätt" står det i Stockholmskonferensens slutdeklarations andra paragraf.
Stockholmskonferensen förmådde inte uttala betydelsen av FN:s internationella brottmålsdomstol, ICC, trots att det överväldigande flertalet av de deltagande regeringarna redan stött tillkomsten av denna domstol, och majoriteten av den dessutom redan ratificerat beslutet. Där lät man USA och Israel diktera villkoren.
Frågan är om de vackra ord som Stockholmskonferensen ändå skrev in i sin slutdeklaration skall bli lika tomma ord innan ens bläcket torkat?
Teddy-John Frank